Långvarig psykisk stress

Accept. Release. Let go

Jag har så länge jag kan minnas varit en väldigt psykiskt stark person. Jag har aldrig hakat på grupptryck, jag har alltid stått på mig när någon varit elak, jag har stått upp för andra när de varit utsatta för orättvisor i skolan och i livet. Jag är den andra kan komma till med sina problem, så kan jag med mitt både breda men också känslomässigt ibland smala tyckande komma med tips och råd om hur man kan tänka och agera. Jag har alltid bitit ihop och kommit igen. Jag har aldrig varit långsint. Jag har tagit förluster och nedslag som ett steg på vägen. Jag har alltid kört på, gjort mitt bästa och vågat.

Denna hösten var det dock en serie av händelser som gjorde att den starka och motståndskraftiga rösten inom mig inte orkade mer. Jag vill inte gå in på för mycket detaljer i detta, men det handlade om nära relationer som inte längre höll. Som inte längre var de relationerna jag ville spendera tid med för de dränerade mig på kraft och energi. En av dessa relationer utsatte mig för otroligt mycket psykisk stress som jag dagligen under hela hösten fick hantera inom mig. Jag mediterade dagligen för att finna ro. Jag lade otroligt många timmar av min vakna tid över att tänka på de problem som denna relationen gav mig och hur jag skulle kunna acceptera och släppa. Släppa faktum att jag inte kunde ändra på någonting som inte var mitt ansvar att ändra. Att jag inte var den som stod till svars för hur det skulle bli. Att jag inte kunde förändra det något som i min värld går att förändra. Att jag var tvungen att se mig besegrad. Att jag inte kunde göra någonting.

När jag till sist inte kunde hålla det inom mig mer var det som en vulkan av känslor som brast ut. Känslor jag både förstod men inte kunde tolka. En spya av mitt inre som smutsat ner mitt väsen under så lång tid, att jag då inte förstod att detta skulle kunna ta månader att tvätta bort. Jag trodde det var slutet men det var bara början. När tomheten började göra sig till känna, och jag hade lagt mig platt, fick mitt psyke äntligen andas ut. Andas ut i en insikt om att det förmodligen aldrig kommer kunna bli som jag vill, att jag får försöka leva vidare utan. Att nu började även en eventuell process av återuppbyggnad. Inte bara av mig själv utan av den relationen som så länge tryckt ner mitt jag. 

Detta. I kombination med en diet som krävde mer av kroppen än den kanske egentligen borde ha klarat, var ett frö på något som kunde bli månader av fysisk och psykisk nedstämdhet.

Det. I kombination med nya krävande målsättningar och målmedvetenhet skapade en spiral av negativitet som utlöste de månader jag precis tagit mig igenom.

.