Mars - När meditationen räddade mig

Som sagt försökte jag få tiden att gå. Men jag visste också att jag själv måste ta mig ur detta, det finns ingen annan som kan hjälpa mig än jag själv. Jag hade smått kommit igång med yogan igen, när Aim'n lade ut ett inlägg om att de skulle ha ett event tillsammans med Hanna som har Boost & Balance på Söderpiren. Jag minns när jag såg inlägget via Facebook på väg till jobbet en morgon i mobilen, och tvekade inte en sekund på att skicka in min anmälan. Någon vecka tidigare hade jag även anmält mig på ytterligare ett Yogaläger i slutet på april, men mer om det sen.

Med bara 2 veckor till eventet ville jag å ena sidan komma dit och vara mitt bästa jag, men å andra sidan egentligen bara vara där. Jag hade börjat tröttna på mig själv. Tröttnat på att inte lyssna på mig själv, eller inte hitta vart jag skulle lyssna till. Jag hade en känsla av att eventet skulle ge mig en chans att sätta fart i rätt riktning.

Lördagen kom och det var förväntansfulla steg (jodå, promenaderna höll i sig) som tog sig den 40 min långa vägen ut till Söderpiren. Det regnade och var ett riktigt ruskigt väder. Jag hade inte ens regnkläder på mig. Dyngblöt kom jag fram och hälsade på tjejerna som var i full färd med att få klart det sista. Som tur var fick vi varsitt par tights, så jag bytte om och satte mig till rätta. En sak jag uppskattar med all meditation och yoga jag utövat tidigare är att jag känner mig alltid hemma på mattan. Jag har aldrig speciellt lång till mitt medvetande och min närvaro i den sitsen. jag minns i början när man ville kika på andra, klia på näsan, rätta till kläderna, kisa med ögonen för att kika lite till, hosta eller harkla sig och sakta men säkert hitta sitt lugn bland tankarna. Efter många sessioner av träning, "landar" jag nu för tiden väldigt snabbt bara jag sätter mig. Denna gången var inget undantag.

Hanna presenterade sig själv och dagen. Vi skulle först göra en kort meditation, sen yoga lite, sen meditera igen. Vi satte igång och det kändes bra. Jag minns en position där vi stod i en bakåtböjd krigare och öppnade bröstet mot skyn, och jag log och kände mig glad. Jag kände mig trygg och lugn, vilket också gjorde att jag vågade släppa fram mer av mig själv.

Vi avslutade yogan och lade oss ner på mattorna igen. Hanna guidade oss i vårt mentala och ställde oss frågor. Vi skulle notera hur det kändes inom oss. Först hur det kändes när luften passerade i våra luftvägar. Vidare i hur våra kroppar kändes mot mattan. Vi tog oss igenom olika kroppsdelar och till sist ställde hon frågan:

- Hur känner du dig emotionellt?

Mitt huvud - som hade varit fullt fokuserad på uppgifterna hittills - tog tvära kast i tankebanorna. Vad skulle jag äta till lunch? Hur skulle jag göra "det här"? och  Hur skulle det "där gå"? Jag snappade upp mitt medvetande och frågade: varför svarar du inte på frågan? Jag ställde mig frågan igen:

- Hur känner du dig?

Av någon märklig anledning ville min kropp och mitt huvud inte svara på frågan. Jag kände mig som en trotsig 3-åring inombords.

- Svara FÖR FAN sa jag åt mig själv mentalt.

Så kom svaret.

- Ledsen.

Där och då på mattan kom jag fram till att jag var just det. Ledsen. Hela jag, hela mitt väsen var ledsen, jag var en ledsen person. Jag kanske utåt sett kunde le, men innerst inne var jag genuint ledsen. 

Tårarna började rinna från mina ögon. Jag kände att jag hade hittat botten av mig själv, en sida jag inte hade kunnat nå på så många veckor för att jag inte hade tillåtit mig själv. Men jag tror också för att jag inte känner igen den känslan. Jag har aldrig varit en ledsen person. Jag är glad, positiv, energisk. Jag vet hur det är att vara ledsen i stunden för något, men jag har aldrig någonsin varit så grundligt ledsen som jag kände mig där och då. Ledsen är det ord som beskriver det bäst, och ledsen var det jag var. Tårarna fortsatte rinna, och det var ett sånt fall av att när man är igång så tar det inte slut.

Vi avrundade meditationen, jag låg länge på mattan och försökte samla mig men det var omöjligt. I tron om att "ingen hade märkt något" var några fina vänner som också befann sig på eventet och även Hanna snabba fram och frågade hur det var. Mellan hulkningarna förklarade jag att detta var precis det jag sökte när jag kom hit. Jag sökte svar på just den frågan, men jag visste inte hur jag skulle nå dit, eller vilken fråga som skulle ta mig dit. Jag tackade Hanna för hennes fantastiska vägledning och den trygghet hon gav som lät mig komma fram till det som skulle hjälpa mig kunna påbörja resan mot mig själv igen. För hur skulle jag kunna veta vad som skulle hjälpa, om jag inte hade vetat vad som var fel?

Efter den långa hösten som varit psykiskt nedbrytande, efter hög volym av träning (2 pass / dag i flera veckors tid), kombinerat med en psykiskt OCH fysisk svår utmaning (muscle up) hade min kropp försatt sig i ett läge av ledsen. Den orkade inte mer. Den fick nog.

Nu var mitt uppgift att göra mig själv glad igen.

---

Besök gärna Hannas https://www.boostandbalance.com/ https://www.boostandbalance.com/ eller Instagram om du behöver hjälp eller vägledning gällande psykisk ohälsa eller nedstämdhet.