Vad är det för fel på 78 kg?

Som nämnt var det nån gång där när jag bestämde mig för att jag ville gå ner till 72 som jag sakta men säkert började sätta min kropp ur balans. Som jag nämnt gillar min kropp som mest att väga 78 kg. Alla dieter jag har gjort, även de gånger jag gått er till 65 kg, slutar alltid med att jag är tillbaka på 78 kg. För att gå ner i vikt är oftast inget problem. Det är "maintenence" alltså underhåll av den nya vikten som är det luriga. Så.. Frågan är oftast inte "om" du går upp i vikt igen, utan "när".

Vanor skapar den kroppen du lever i. Beslut och ageranden, alla de du tagit fram tills idag har skapat den du är. Beslut och ageranden kan få dig att gå ner i vikt, upp i vikt eller stanna i vikt. Så även denna gång, föll jag ur de goda vanor som höll mig vid 74-76 kg, tvingade ner kroppen till 72 och det var egentligen bara en tidsfråga innan jag skulle väga 78 igen. 16 november stod det 72 på vågen. 17 februari var jag tillbaka på stabila 78,1 kg.

Och vad har jag för ont av 78 kg då? Det är några saker. Jag känner mig inte helt bekväm i alla kläder jag sätter på mig. Jag är lite för medveten om det "fett!" som knölar sig och gör veck på linnet eller hänger över en byxkant. Jag är inte lika smidig i kroppviktsbaserad träning, oavsett om det är att jag ska förflytta mig (burpee) eller lyfta mig själv (pullup). I spegeln gillar jag ofta hur jag ser ut, men på bild - när någon annan tar en - är jag inte lika nöjd. Jag som är ganska lång (172 cm) och har mycket muskler (på fett-mätningar anger de senaste att jag har ca 54 kg fettfri massa vilket är ben, organ och muskler, resterande är fettmassa) vilket gör att varje litet extra lager fett på min kropp gör automatiskt att jag blir en ganska stor person. En mindre person med lika mycket fett kan därför se mindre ut pga mindre massa under fettet. Jag är helt enkelt inte helt 100 % bekväm här.

Vid samtliga dieter när jag varit på väg ner, och vägt 74, har jag alltid känt mig som bäst. Snabbt, stark, muskulös, energisk. Allt har alltid stämt. Vajre gång har jag velat ta det ett steg längre. Jag minns verkligen hur jag under min BodyFitness satsning 2017 flera gånger tänkte avbryta, för jag kände att allt jag gjorde var inte 100 % positivt. Men jag hade också bestämt mig för att tävla. lagt otroligt mycket pengar på satsningen, och ville inte både göra mig och andra besvikna genom att avbryta. Som att andra skulle brytt sig? jag tror samtliga av mina nära hade stöttat och uppmuntrat ett bryt om jag hade öppnat mig om hur jag kände. Men jag höll det för mig själv och körde på. 

När jag efter tävlingen sakta gick upp i vikt igen hade jag olika idéer om vart jag skulle stanna. Först under 70. Sen 72. Sen 74. Sen tänkte jag att jag hade koll, slutade ATT ha koll, och vad tror ni hände? Jodå, tog inte lång tid innan det stod 78 igen. Därav anledningen till varför jag var tvungen att GÅ NER till 74 innan styrkelyfts-tävlingen. Då la jag mig på 1900 kcal och bara körde. På. Med. Väldigt. Mycket. Koffein. Det beroendet kan vi ta i ett annat inlägg. 

Så, förra sensommaren när jag hade hittat mitt optimala läge på 74-76 genom träning och koll på kosten, var jag såklart tvungen att se om jag kunde fixa 72 också. Men snälla, jag har gått ner till 65, varför skulle jag inte kunna gå ner 2 kg till? Men VARFÖR kändes det så viktigt? Vem skulle jag bevisa något för? Vem skulle tacka mig för att jag såg lite mer fit ut? Vem skulle ge mig uppmärksamhet för att jag egentligen satte min kropp ut balans - återigen - för ett visuellt yttre ingen mer än jag bryr sig om? Var det för mitt egos skull? 

Jag vet nu att jag triggas av att gå ner i vikt. Det är nästan lite som ett beroende. Om jag ser en "lite för hög siffra" på vågen när jag väger mig blir jag lite ledsen, och ser jag en "lite lägre" siffra på vågen blir jag triggad, och så vill jag ha mer. Förmodligen var det det som utlöste denna vända av obalans och de-motivation. Det, i kombination med psykisk stress.

Bilden är jag sommaren 2013, året jag började träna. Alltså - originalet av mig.